Jag är rädd..

Rädd för förändringar, om det är till det bättre eller sämre att bli ensamstående mamma. Hur jobbigt är det? 

Jag är också rädd för att jag kommer ångra mig, krypa tillbaks och be honom ta tillbaka mig. Det är inget jag vill.. tänk om jag förlorar allt? Fast igentligen har jag ju inte så mkt att förlora.. jag har redan förlorat honom!.. till spriten.

Kan inte sluta tänka.. klockan är 3 på natten.

Min hjärna går på högvarv, tänker på allt det praktiska som behövs göras.. söka nytt bostadsbidrag.. inköp av möbler..lägenhet.. hur det blir med barnen.

tjaffs som kommer uppstå.. ja jag spelar händelserna i förväg.

jag kan inte sluta älska dig.. men fan vad jag hatar dig..

Idag var vi ute och handlade hem gottis för kvällen och barnen fick sitt L-godis, sambon sa att han skulle vara hemma ikväll, "då blir du väll glad?"..

Öh, jag bryr mig inte längre sa jag.. gör vad du vill. 

Vi småtjaffsade om det lite tills han plötsligt höjer rösten och säger "God dag konstapeln!" Där stod de två poliser som hade plockat in honom till fyllecellen och sedan ringt mig så jag fick veta var han höll hus.

Jag ville bara sjunka genom jorden, fy vad pinsamt! Folket omkring vände sig om för att titta.. titta på vem det va som gapade. Jag blev arg på honom och bad honom snälla håll käften nu. Och det gjorde han som tur väl är.. annars vet man inte vad han kunde ha spottat ut för glåpord.

Vi fortsätter gå då han helt plötsligt hejar på en person jag aldrig sett förut, vem va det frågade jag.. ne ingen speciell svarade han då. En jag träffade på hemma hos en annan.. okeeej?? Så han springer hos annat folk med.

Jag känner som tur väl är ingen här ännu, och jag vill inte att folk ska säga.. titta där går hon som är tillsammans med den dääär! Vi har bara bott här i 5 månader. Och na lyckas alltid hitta en massa konstigt folk att umgås med.

Varför kan han inte hitta nån person som är normal med barn och som man kan umgås med över en fika?

Ne, öl och sprit ska det vara.. annars får det va.

Jag blir så arg när jag skriver, när jag tänker på det så blir jag ledsen. Varför gör han så här? Jag vill lämna för jag mår inte bra, jag vet inte vem jag är längre.

Jag vet inte heller vem han är längre, han ljuger och sårar mig om och om igen, gång på gång blir jag besviken och sårad. Det är så enkelt att säga att "Jag vill lämna honom".. men när man ska säga det själv, öga mot öga.. så kan jag inte. Jag älskar ju honom, så jag kan inte förmå mig att säga det fyra orden men han förstör mig inombors.. jag gråter inombords.

Jag är så olycklig..

Gubben min släpptes ut från fyllecellen vid fem i morse, han kom hem runt sju tiden. Blev väckt av han när han skulle krypa ner brevid mig under täcket, fick en chock då han var blöt och iskall. Det hade spöregnat ute och han hade bara haft T-shirt när han släpptes ut. Sa till honom att lägga sig under sitt eget täcke och låta mig få sova ifred. Då blev han sur för att jag inte ville värma honom, han kallade mig för dålig flickvän och att han skulle hitta nån tjej som kunde göra det inte jag ville.

Jag blev bara irriterad på att han skulle börja hålla på så där, får man ens vakna först?! 

Sen frågade han ut mig om vad jag gett för mat till ungarna dagen innan och om jag  ens gett dom mat, vad fan är det för en fråga.. klart jag gett dom mat! Han stack ju bara ut när jag bad honom att göra det så jag fick ju göra det själv.

Jag är en person som bryr mig om min familj, det är mer om vad man kan säga om honom.

Jag blev sur och gick då upp i stället, vem fan orkar höra på sånt strunt.

Han somnade kort därefter.

Barnen och jag gjorde oss i ordning för vi skulle åka iväg till min syster då hennes son hade sin allra första skolavslutning, så det ville vi inte missa. 

Vi har varit där hela dagen och kom hem vid halv sju nu på kvällen.

Jag ringde och frågade min sambo om han kunde komma ner och möta upp oss vid tåget så vi kunde handla hem lite mat. Han kom ner och sa hej, gav mig en puss och sa sen att han skulle vidare till en kompis, såg då att han hade en bolagetkasse. Vad är det här frågade jag honom samtidigt som jag puffade på påsen med foten. Jag håller det åt han jag ska hem till.. jahaja låter det så nu.

Vet att det är lögn som vanligt, han luktar ju redan sprit. Tycker synd om min lilla tös som vill att sin pappa ska följa med hem. Men han säger att han kommer snart och att han är hemma till läggdags.

Det sa han igår med, men han dök då inte upp. Samma hände ikväll... hon låg länge och lyssnade efter att ytterdörren skulle öppnas, frågade flera gånger om det inte va pappa som kom nu. Men ne.. det va bara katterna som lekte rövare i hallen. 

Hon förstår mer än man tror, jag pratar aldrig illa om hennes pappa, skulle aldrig kunna göra det.. men hon märker att det är något.

Jag har sagt flera gånger att han har problem med drickat, men han nekar.

En vän till mig hade sett honom nere på stationen med A-lagarna.. gud vad pinsamt.. Jag skäms.. ush vad jag skäms. När vi går nere på stan så hejar en massa konstigt folk på honom.. folk som man sett sitta på parkbänkar med bolagetkassar och folk man sett gapa och skrika inne på stationen. 

Helt plötsligt känns det som om han är en av dom..

Ush.. nu återstår det att se när han behagar att komma hem, kanske blir det fyllecell inatt igen? Hoppas polisen ringer då som dom gjorde igår, snällt av dom att göra det så jag fick veta vart han var.

Men endå älskar jag honom...

Jag mår dåligt av min sambo, men jag vet inte hur jag ska lämna honom.. Han säger att han älskar mig men varför sårar han mig då hela tiden för?

Jag känner skuld även fast jag inte gjort nått fel mer änn att jag vill lämna detta förhållande.

Vi har försökt lappa det många gånger, ett förhållande som varat sedan vi gick på gymnasiet , det är 7 år sedan.

Hade det inte varit för barnen så hade jag lämnat honom IDAG..

Igår var det droppen, Polisen ringde och berättade att dom omhändertagit honom och att han sitt i deras förvar.. jäkla fyllekajja!

Det är inte första gången det händer, sen har han villkorlig dom med sen han blev dömd för misshandel..

Jag tror hela tiden att allt ska bli bättre, jag ger nya chanser om och om igen, säger att det här är sista gången nu.. nästa gång lämnar jag dig!! Ja han tar mig inte på allvar för jag har sagt så i ett års tid.

Varför tror jag att jag kan ändra på honom? Det handlar ju bara om att han ska minska på drickandet, ta ansvar som den förälder han är, eller behålla ett jobb mer änn en månad. Jag förstår inte! Vill han ha det så här?

Jag vill inte det, jag vill ha trygghet och bygga upp nånting värdefullt.. som betyder något för barnen och mig. 

Det här är svårare änn jag någonsin kunnat ana... Jobbigast är att jag inte kan sluta älska honom.